Något som jag stör mig på är folk som jämt, jämt, jämt målar upp en fasad som baserar på rosa moln och enhörningar. Att allt är "livets gång", "det kommer ordna sig", "åh min häst är bäst fast h*n kastar av mig fem gånger varenda pass". För det första, din häst är inte snäll, bäst, vackrast om den kastar av dig fem gånger varje pass. Jag tror att det är en bekräftelsefråga, att i dagens samhälle är det inte okej att ge upp. I dagens samhälle ska du inte vara annorlunda. I dagens samhälle är det inte okej att visa känslor. 

 

Lite fuck no på det känner jag. Om du vill gråta, men gråt då! Vill du slå något, men slå på något då! Vem är det som säger att vi, framför allt ungdomar, inte får visa känslor i dagens samhälle? Det är mänskligt. Det är mänskligt att bryta ihop, att känna att världen suger, du vill inte leva längre, alla är emot dig. DET är äkta och det är dem som torkar tårarna och borstar bort gruset från knäna efter att ha fallit ihop totalt, som är riktigt starka. Att våga visa att - fan, jag mår inte alls bra, jag mår riktigt äckligt dåligt och vägrar bygga upp en perfekt fasad som inget har hänt. Det är okej att ge upp, det viktiga är att komma tillbaka igen.